Nu är det äntligen över!! I fredags sprang vi ut. Tre trappor ner till dörrarna i 12 cm klack och rakt ut i regnet. Inget har någonsin känts så skönt.
Dagen började med att vi fotograferades av Fotoläraren i skolans studio (very high-tec, not..) för att sedan öva med kören. Vi som måste plågas med detta är bara esteter, och de stackare som väljer att gå Körsång. Alla andra kunde slappa under denna tid. Efter det så var det en vanlig hederlig skolavslutning med sång, framträdanden och tal till höger och vänster i över en timme. Vi satt nog mest och vred oss i aulans stolar allihopa för att det snart skulle vara dags. Innan vi fick rusa ut till våra nära och kära var vi dock tvugna att äta en lunch som bestod av mackor med antingen kyckling eller salami/brie och Pommac i champagneflaska (skolan har en strikt alkoholpolicy) med våra mentorer. Vår klass har under denna underbara period i vår liv haft inte mindre än fem mentorer. Först en tjej som hette Felicia eller något i den stilen som vi hade i typ två veckor. Efter henne dök Mickael upp. En väldigt trevlig kille som tyvärr var tvugna att lämna oss efter bara ett år. Sedan fick vi Christian som ingen riktigt verkade förstå sig på och han förstod sig inte på oss heller så han drog efter bara en termin. Då fick vi supertrevliga Christina, men henne fick vi tyvärr lämna bort till en etta året efter. Det var väldigt onödigt tyckte vi, men Petra tog över med glans och lyckades nästan få hela klassen att samlas en gång i veckan, vilket var en enorm bedrift (utom på möjligen musiklektionerna). Av dessa så dök faktiskt alla våra tre favoritmentorer upp under den trevliga lunchen. Petra som var tvugen att vara där (men jag tror inte hon led så mycket), Christina som tittade förbi och Micke som tog sig dit enkomt för att säga hej till oss. Han har varit saknad. Både Christina och Petra har ju varit i skolan hela tiden, Micke bor numera på Södra Latin.
Efter mentorlunchen var det äntligen dags! Vi var sista klass ut, man sparar ju alltid det bästa till sist. Vi fick alltså minst tid i regnet och lite extra tid i rampljuset då de andra klasserna varit tvugna att flytta upp på gräsmattan ganska fort för att ge plats åt oss (de riktiga stjärnorna, vi är ju esteter hallå?!). Efter det var det mycket regn och kramar innan det blev mer regn av både den vanliga sorten och den av öl på flaket. Jag hoppade av redan när vi kom till Kungsan efter en halvtimme eftersom det var så kallt. Så jag missade som tur var allt bråk som tydligen uppstod (för er som vill veta mer så råder jag er att titta in hos Kenza). Resan bar hem till duschen och sedan till Nynäs där en restaurang, med grymt god mat på kinesiskt vis, dukat för oss. Efter god mat och trevligt sällskap, och självklart presenter, så var det dags att åka vidare till Lejonbacken och slutskivan. En båt hämtade upp oss i Slussen och vi fick en fördrink. Skolan hade fixat, alltså inte världens godaste vin upphällt i plastglas. Men det är tanken som räknas. Och visst hade vi väl kul på Lejonbacken så länge det varade. Tyvärr så drog alla runt ett så de stängde tidigt. Kvällen var över för oss stackare som inte hade råd att gå vidare (biljetten till slutskivan hade bara den kostat 160 kr!). Men samtidigt var det ganska skönt. Och nu börjar livet.
